Det är läskigt det som händer runt omkring oss. Inte bara att jag inte känner igen mig i de tongångar som tar mer och mer utrymme men jag blir också riktigt rädd av tendensen till att dessa tongångar snart sätter normen och blir helt rumsrena. Har egotrenden och vinstintresset helt kastat ut ett sunt förnuft? Innebär den per automatik att djungelns lag gäller? Den starke överlever och den svage ska ätas upp eller trampas på. Eller handlar det i grunden om okunskap, intolerans och smygrasism? What the f-ck happenden with Sweden?
Ursäkta mina svordomar men jag är riktigt förbannad. Känner mig mer än någonsin redo för att gå ut och kasta ”ruttna tomater” på ett och annat ”ruttet ägg” som kallar vissa barn för ”ruttna äpplen”. Mannen i fråga ångrar sina uttalanden nu när de har kommit ut i ljuset. Hur ska man tolka det, att han inte menade det han sa eller att han inte vågar stå för det han sa? Påminner mig om en viss minister som talade om ”blåögda svenskar” i ett annat sammanhang och sedan försökte förklara bort det. Sagt är sagt, går ej att tvätta bort eller förklara bort.
Men det värsta av allt för oss som kan tillhöra de drabbade kategorierna är att inte veta ”vem” det är man möter. När utsätts man för ”smygrasism” och när är man bara ”nojig”? För det är lätt att känna sig nojig när man möts av många nej. Ingen kommer någonsin erkänna att hens beslut bygger på fördomar eller rasism men ändå kommer de att ta beslut som just är fördomsfulla och rasistiska. Det är därför vi har en av världens mest välutbildade taxikårer, lever i ett väldigt segregerat samhälle och har rektorer som vill skydda de ”fina” barnen från de ”onda”.
Men tro inte att du står utanför. Tänkt istället på att vi alla är medskyldiga till denna utveckling oavsett om vi gillar den eller ej. Antingen så har vi röstat fram det politiska klimatet som skapar förutsättningar för egoismen och intoleransen att växa till sig ordentligt eller så är vi för flata och ser på när det tar mer och mer utrymme. Visst, vi ”delar”, ”gillar” och ”kommenterar” en massa på Facebook men vad gör vi mer konkret? När säger vi verkligen ifrån? När sätter vi stopp för det som är uppenbart fel? Och framför allt vem av oss gör det? För det är verkligen så att säger man inte emot betyder det att man är för. Var befinner du dig på skalan? Är du för eller är du emot?
Alla har vi ett val. Avslutar med ett Facebookinlägg från fina Pa Modou Badjie från Panetoz. Han väljer att hylla de goda krafterna framför att kasta ruttna tomater på den ruttna rektorn. Bestämmer mig att följa hans exempel och skippa tomaterna men hylla olikheterna.
Pa skriver följande:
SÅG DET HÄR PROGRAMMET IGÅR OCH TÄNKTE FÖR MIG SJÄLV.. VART HADE JAG VARIt UTAN MIN ”SVARTA MUSIK”?? För att ösa lite ljus och positiv vibe på det här, så måste jag säga TACK till de riktiga lärarna/personerna/rektorerna som öppnade dörrar för mig/oss och många andra. Utan dig/er, hade aldrig det här ”ruttna neger musiker äpplet” fått chansen att utveckla och leva sin dröm. Tack Gud för alla kärleksfulla människor där ute som aldrig dömer eller särbehandlar.
#varthadejagvartomjagintefickenchansenattutövaminmusik #egentligenärmanarg #stackarsbarneniframtiden #hatföderhatsåjagväljerattle #älskarfärgblindamänniskor #älskalikaälskaolika #vilkenturattjagaldrigslutaderappa #lovebyforce #panetoz
I knopp och hjärta 